Latinamerika under det kalla kriget.

CNN har gjort en väldigt bra dokumentärserie om Kalla kriget. 

I filmen pratade de om följande händelser vid ungefär dessa tidpunkter.

2 min –

Guatemala. United fruit och nytillträdda president Arbenz. USA och Foster Dulles, Kommunistskräck. CIA leder en terrorkampanj emot Arbenz. Antikommunistterror. Bland de som flyr är Che Guevara.

9 -

CIA ska försöka göra samma sak emot Castros Kuba som man gjort i Guatemala.

12 –

Dominikanska republiken. Inga kommunister ska tillåtas. Che Guevara och ”Låt oss ha hundra Vietnam!” Fångas i Bolivia.

14 -

Chile Salvador Allende. Kopparindustrin. Rädslan för ett nytt Kuba. Ekonomin större och större problem. Förstatligande impopulärt. Allende åker till Moskva.Juni 1973 försök till kupp. Allende litar på militären och Augusto Pinochet. 11 September 1973 bombas presidentpalatset Moneda. Pinochet inför en brutal militärdiktatur.

26 -

Jimmy Carter Mänskliga Rättigheter i centrum. Nicaragua under diktatorn Samoza. Sandinistagerillan och inbördeskrig. Ledare för Sandinisterna Daniel Ortega blir president. Men styr ganska hårt vilket ger en ny högergerilla, Contras. Sandinistregeringen beväpnas från Sovjet och Kuba.  

31 -

El Salvador. Massaker 1979 mot civila. Prästen Romero ledare för motståndet. Hotas av dödspatruller. Mördas och på begravningen bryter våldsamheter ut. Brutalitet från regimen med våldtäkter, tortyr och mord. Lik som dumpas på gator och torg. Gerillakrig.

36 -

Ronald Reagan 1981 och hans regering lägger skulden helt på Kuba och Sovjetunionen. ”Hitlist”. Ökar stödet till högerdiktaturer. Hundratals civila massakrerar i El Mozote, USA förnekar. Honduras blir bas för Contras i Nicaragua. Reagan tvingas av Kongressen att stoppa stödet till Contras men ...

40 -

Grenada invaderas av USA. Kubanska byggnadsarbetare bygger flygplats och USA misstänker militära mål och invaderar utan att fråga någon.

41 - 46

Nicaragua fortsätter. Oljeattack som slår hårt mot Sandinisterna och Contras hot större och större. Kongressen i USA fortsätter att stoppa Reagan. Som då säljer vapen till Iran och ger pengarna till Contras. Iran-Contrasaffären. 1990 Sandinisternas Ortega förlorar valet.

 

 

 

Videon:

 

Chile och kuppen 1973.

Vi hade lite extra fokus på Chile och kuppen 1973. Om du klickar här så kommer du till mina anteckningar

Kubas historia

I centrum för händelserna står Castros kommunistiska revolution 1959. I videon nedan såg vi de första 20 minuterna.

 

Texten nedan är vad jag utgick ifrån i min genomgång.

Författare är min kollega Håkan Danielsson.

Kubanska revolutionen


Kuba var ett av de länder som fick ett sent oberoende. Inte förrän 1898 blev Kuba självständigt från Spanien, efter ett krig mellan Spanien och USA.

Kuba blev efter självständigheten politiskt beroende av USA. Den amerikanska marinkåren var ett vanligt inslag i kubansk politik. Man hade också ett ekonomiskt beroende av USA. Man behövde den amerikanska turismen, behövde sälja sitt socker och de många amerikanska investeringarna.

Kuba innan revolutionen hade både saker som kan betraktas som positiva och de som kan betraktas som negativa.

Till de positiva hör att landet var förhållandevis rikt. Det var 1960 det fjärde rikaste landet i Latinamerika. Analfabetismen var relativt låg. Kuba hade en med latinamerikanska mått mätt stor medelklass. Fidel Castro är ett exempel på en sådan medelklassperson.

Å andra sidan var korruptionen mycket stor. Klyftorna i landet var stora. Rikedomen kom långt ifrån alla till del. I städerna fanns utbredda slumområden och lantarbetarklassen var både talrik och fattig. Prostitutionen var enormt hög. Redan på flygplatsen blev amerikanska turister översvämmade av erbjudanden från prostituerade.

Revolutionsförloppet började med en attack som misslyckas, revolutionärerna, däribland Castro själv, tvingas till landsflykt i Mexiko (där argentinaren och läkarstudenten Che Guevara ansluter). I det ursprungliga revolutionsprogrammet fanns ingen kommunistisk stat. I det program man ville genomföra var de flesta krav sådana som sannolikt skulle gillats av samtliga svenska riksdagspartier, även om det revolutionära utförandet knappast skulle fått något större stöd.

När Castro med flera återvänder till Kuba var tanken att man skulle starta en resning bland ungdomarna i städerna. De flesta av de återvändande revolutionärerna infångades eller dödades och endast 12 personer återstod. Man fick byta strategi. Man försökte nu bygga på landsbygdsbefolkningen. Här blev revolutionärerna folkligt accepterade, eller tolererade om man så vill.

Antalet revolutionärer översteg aldrig vid något tillfälle mer än 500 man. Det går att hävda att regimen på Kuba, ledd av Battista, snarare föll än att Castros revolutionärer kämpade sig till segern.

De reformer som Castro utlovade efter att man lyckats ta makten var inte särskilt drastiska. Man skulle påbörja en alfabetiseringskampanj, lönerna skulle höjas och ett hyresstopp skulle införas. Man utlovade också en jordreform där de stora plantagerna skulle delas ut bland lantarbetarna.

På det politiska planet lovade Castro att återinföra demokratin. Substansen i detta löfte kan diskuteras. Relativt snabbt efter revolutionen började man med massavrättningar. Dessa riktade sig dock inledningsvis mot den gamla regimens män och det är möjligt att avrättningarna skulle upphört.

Den fråga som skulle leda till en snabbt stigande upptrappning av det amerikanska motståndet mot revolutionen var nationaliseringar av delar av industrin. Det ledde till en konfliktspiral med USA (delar av den nationaliserade industrin var ägd av amerikaner).

USA börjar vägra sälja olja. Kuba får då köpa olja från Sovjetunionen till ett billigt pris. USA inför importstopp för socker. Castro svarar med att nationalisera sockerindustrin. I USA inför president Kennedy importstopp för ännu fler kubanska varor. Kuba svarar med att nationalisera även bankerna. I detta skede har mer eller mindre full fiendskap brutit ut mellan Kuba och USA.

USA försöker åtskilliga gånger mörda Fidel, och flera av mordförsöken är sådana att de skulle platsa i vilken agentfilm som helst; giftspindlar i frukten, förklädda prostituerade osv.

De amerikanska försöken att störta Castro kulminerar med invasionen i Grisbukten 1961, där exilkubaner gör ett misslyckat invasionsförsök.

Samtidigt glider Kuba alltmer över åt vänster. Den planerade jordreformen blir istället ett förstatligande av all jordbruksmark. Från lantarbetare åt en godsägare till lantarbetare åt staten om man vill vara elak. Castro förklarar också att den kubanska revolutionen är en socialistisk revolution.

Efter kubakrisen 1962 har förhållandet mellan USA och Kuba varit mycket kyligt men någon direkt inblandning i de båda ländernas förhållanden förekommer inte.

Under 1960-talet präglades den kubanska politiken i huvudsak av en morailsk kamp. Den kubanska ledningen vädjar till folkets moral och vilja att förbättra förhållanden. Det leder till en viss folklig mobilisering för revolutionen, men ekonomin blir allt sämre och några påtagliga materiella belöningar för sitt slit får inte folket.

Successivt gick sedan Kuba en väg allt närmare Sovjet. Man exporterar socker till Sovjet mot industrivaror från östblocket.

Toleransen för avvikande åsikter blir allt mindre och det folkliga stödet blir allt mindre.

På det sociala planet har Kuba haft stora framgångar. Analfabetismen är mycket låg, barnadödligheten har sjunkit kraftigt och utbildningsnivån är relativt hög. Även på flera andra liknade sociala indikatorer ligger Kuba väl till.

Politiskt sett har man haft mycket mindre framgång. Väldigt många människor har flytt från Kuba framförallt till Florida. I Florida, och på några ställen i Centralamerika, finns stora Castrofientliga exilgrupper. Ett exempel på viljan att lämna landet kan demonstreras av att när den peruanska ambassaden under ett par timmar utav misstag lämnades utan bevakning så flydde mer än 10.000 människor dit och sökte politisk asyl.

Kuba liknar idag andra kommunistregimer. Det är en totalitär repressiv stat. Kuba har dock aldrig gått så långt som t.ex Nordkorea eller Bulgarien, och har möjligen behållit en viss folklig uppbackning . Informationsflödet till medborgarna är starkt begränsat, repressionen mot oliktänkande (vari inkluderas också andra grupper som regimen uppfattar som misshagliga t.ex homosexuella) är kraftig.

 

Argentinas historia

Jag utgick ifrån mina anteckningar när jag gick igenom på tavlan.

Mina anteckningar.

Efter självständigheten:

  • Motsättning stad och land.
    • Gauchos – cowboys.
    • Tango i städerna.
  • Många militärkupper.
    • Mönster:
      • Caudillo, storgodsägare på landet, blir sur för att den som styr i staden är för inspirerad av staden, iscensätter en statskupp för att sen flytta till stan och gå samma öde till mötes.
  • Många krig med grannländer.
    • Fortfarande osams med Chile t ex.
  • Utrotningskrig mot indianer 1850 -. Pampas.

Ekonomisk framgång:

  • Export av kött. År 1900 går det 275 frysfartyg fr Arg till GB, nästan ett om dan. 1887 gick det 75/år.
  • Tillväxt perioden 1880 – 1914 på årligen 5 – 6 %.
  • 2:a på urbaniseringslistan och 6:a på BNP/cap listan 1914.
  • Konsekvens: Arbetarrörelsen stark i Arg.

Början på slutet:

  • WW1.
  • Arbetaruppror
  • Exportproblem
  • Politiskt oroligt – Investeringar går ner.
  • Argentina har en för stor tjänstesektor pga urbanisering.
  • Industrin hemmamarknadsvänd.
  • Depression 1930-tal spiket i kistan.

Slutet på framgången:

  • Exportkris tillföljd av Depressionen.
    • Importsubstitution och skyddstullar.
    • Statlig inblandning i industrin.
  • Ökad spänning mellan stad och land.

Juan Domingo Perón:

  • 1943 militärkupp. Fascist inspirerad.
  • Perón blir arbetsminister.
    • För en väldigt arbetarvänlig politik.
  • Perón är nu en stigande stjärna:
    • Frun Evita – fattig bakgrund.
  • 1945 arresteras Perón men släpps efter arbetarprotester.
  • 1946 väljs han till President. Framburen på arbetarnas axlar.

Politik – Perónism:

  • Blandar socialism och fascism.
  • Motsättningsfull – ger och tar från arbetare tex.
  • Populism. Perónism.
  • Löneökningar åt alla.
  • Halverar hyran över en natt åt folk.
  • Inför kvinnlig rösträtt.
  • Delar av industrin förstatligas.
  • Viktigaste och klantigaste:
    • Staten får inköpsmonopol på Jordbruksprodukter.
      • Priserna sätts orimligt lågt, staten subventionerar.
      • Jätte poppis i städerna, billig mat.
      • Jordbruket tar smällen, kan inte konkurrera, ger stgnation i Argentinas viktigaste exportsektor. Ingen vill investera i denna sektor.
    • Industrin stöds samtidigt med tullar och importsubstitution.
  • Motstånd mot Perón slås totalitärt ner.
  • Allt detta kostar multum.

Perón avsätts:

  • 1952 dör Evita i cancer 33 år4 gammal
  • 1955 avsätts Perón.
    • Då har han slarvat bort hela den Argentinska statskassan.
    • Landet är på randen till konkurs.
  • Den efterföljande militärregimen försöker städa upp ekonomin.
  • Stöter på väldiga problem med arbetarklassen.
  • Peron går i exil och återkommer 1973 som president. Dör 1974.

Argentina idag:

  • 80 talet. Hyperinflation som gav låg köpkraft och dålig export.
  • Försöker knyta Peson till Dollarn.
    • Går först bra.
    • Clinton USA går lysande.
      • Dollarn stiger i värde.
      • Priser upp i Argentina.
  • Ekonomiskt kaos.
  • Ingen tilltro till politker

Huvuddrag i kontinentens historia.

Redan när spanjorerna kom till kontinenten så sattes de första fröna till den utveckling som skulle komma att prägla kontinenten. 

Några av de tidigaste fröna var:

  1. Det faktum att spanjorerna var långt mycket färre i antal än ursprungsbefolkningen. 
  2. Kristendomens centrala roll i koloniseringen av kontinenten.
  3. Utnyttjandet av slavarbetskraft för att plundra kontinenten på rikedomar. 
  4. Syftet med att vara på kontinenten var att få med sig så mycket rikedomar som möjligt hem till Spanien.

Azteker och Inka.

Vi utgick ifrån den här powerpointen

Sen tittade vi på självständigheten 

Vi använde den här powerpointen.

Utvecklingen under 1800- och 1900-talet.

Vi använde den här powerpointen.

Text som sammanfattar

Latinamerikas 1800- och 1900-tal.

Mötet med Europa och kolonialismens första tid.

Vi har tidigare sett hur Latinamerika koloniseras av spanjorerna och portugiserna, under 1600-talet träder även England och Frankrike in som kolonisatörer (men de spelar än så länge väldigt liten roll för utvecklingen på kontinenten).

Vi har också sett hur ras blev en viktig social vattendelare på kontinenten. Under 1500- och 1600-talen så styrs områdena direkt ifrån Europa. Latinamerika är att betrakta som en del av Spanien respektive Portugal. Kungen är överst, styr medhjälp av europeiska adelsmän och låter indianer, svarta eller mestiser göra grovjobbet. De spanjorer som stannar kvar i Latinamerika och blir bofasta Latinamerikaner kallas kreoler.

Under början av 1700-talet så kommer Vicekungadömen att upprättas på kontinenten, det första steget mot självständiga stater är taget. Dessa vicekungadömen är; Nya Spanien (Mexico), Guatemala (Centralamerika), Nya Granada (Peru, Bolivia, Chile) och Rio de la Plata (Argentina). Portugal kommer att styra över Brasilien.

I dessa vicekungadömen kommer kreolerna att knorra mer och mer över att den politiska makten ligger hos européerna. Kreolerna blir starkt influerade av de liberala tongångar som börjar höras från den europeiska kontinenten i form av Upplysningen generellt och i synnerhet de ideal som sätts upp i och med de Franska och Amerikanska revolutionerna.

Även ekonomiskt så ändras förutsättningarna på kontinenten från européernas antågande till slutet av 1700-talet. Generellt kan man säga att européerna kommer för att hämta hem guld och silver och drar igång en massiv rovdrift på dessa tillgångar. Under 1600-talets gång så blir silver- och guldfyndigheterna betydligt mindre och andra varor blir betydligt viktigare. Portugiserna är först ut med att odla sockerrör för att framställa socker, det blir en oerhört vinstgivande verksamhet som spanjorerna inte är sena att hoppa på.

Övergången från gruvor till odling är väldigt viktig eftersom den ger ett helt annat samhälle. För att kunna odla behövs det, självklart, mark och arbetare. Det råder en kronisk brist på arbetskraft och slaveri blir svaret på frågan hur man ska lösa problemet med att få arbetare till de jätteplantager som växer fram på kontinenten under 1700-talet.

Socialt så betyder detta att en jordägarklass växer fram, en klass som blir ”mer bofast” på kontinenten, det kräver större jordarealer för att odla än för att driva gruvor och det är anledningen. Denna klass kommer till större del att utgöras av kreoler. Gruvor kunde enklare drivas ifrån Europa.

Alltså följande faktorer driver fram en utveckling mot självständighetskrav:

Faktor:

Hur påverkar det kravet på självständighet:

Nya varor

Krav på verklig jordbruksmark sätter förhållandet mellan kontroll av marken och rikedom starkare.

Det behövs lokalt folk för att styra plantagerna.

Upplysningen

Folkstyre och självbestämmande lyfts fram och tilltalar självklart kreolerna.

Franska och Amerikanska revolutionerna

Amerikanska visar att kolonier kan och bör styra sig själv,

Franska visar på hur det är möjligt att ifrågasätta kunglig överhet.

Européer styr över kreoler

Likt utvecklingen i USA så ser kreolerna ingen anledning att skicka sina vinster till Spanien.

1800- och 1900-talen, en generell utvecklingsväg.

När vi nu ska sparka igång det moderna Latinamerikas historia så görs det enklast genom att först se till den generella utvecklingen för att sen titta på de specifika områden som vi (eller JAG) finner intressanta, dessa hittar ni sist efter denna tabell.

Periodindelning

Utveckling och vad det leder till.

Självständighet 1810 – 1825

Kreoler tar makten från européerna, inspirerade av händelser i Europa. Främst efter Napoleonkrigen så uppstår ett vakuum där Spanien inte kan hävda sig emot kolonierna.

Länderna är till en början inspirerade av amerikanska revolutionen, med republik och liberalism som honnörsord.

Men problemet är den rasistiska befolkningsstrukturen i länderna. De rika vita jordägarna kommer vilja behålla makten. Skendemokratier upprättas.

Caudillism, nepotism (svågerpolitik) och Ogliarki (fåmansvälde) 1825 – 1850.

Liberalismen och upprättandet av demokratiska konstitutioner misslyckas. Detta av ett antal anledningar:

  • De vita vill inte släppa in indianer, svarta och andra i styrelsen av länderna. De måste alltså redan från början försöka jobba för att hålla andra grupper utanför styrelseskicket, detta leder inte till demokrati.
  • Kreoler som äger jord är de som ekonomiskt kan bygga upp arméer för att kunna upprätthålla lag och ordning.
  • Det uppstår alltså lokala personer med makt, som sen stödjer någon ”president” i huvudstaden.
  • I de nybildade länderna finns det ingen som kan fylla upp det maktvacuum som lämnas när spanjorerna lämnar kontinenten. Caudillo systemet blir en logisk följd. De nya länderna har inte den ekonomiska förutsättningen att kunna gå emot liberala demokratiska republiker.
  • Ekonomiskt så har självständighetsrörelserna på många ställen inneburit en total tillbakagång, gruvorna står under vatten och jordbruket har gått i stå.
  • Vidare har man stora problem med ett underutvecklat transportnät. Detta gör att lokala ekonomier uppstår, Argentina handlar med Argentina, ingen annan. I detta ekonomiska klimat växer sig så klart lokala krigsherrar starkare.
  • Kyrkan kommer också att spela en stor roll, de kommer att vända sig emot ogudaktiga ”revolutionärer” och samhällsomstörtare och stödja de konservativa jordägarna.
  • De konservativa krafterna vinner på den politiska arenan, men de liberala krafterna vinner mer och mer mark på den ekonomiska.

Framsteg 1850 - 1880

De ekonomiska förutsättningarna ändras och bidrar till Liberalismens seger på kontinenten.

Någon ren demokrati kan man dock inte se, det är fortfarande valfusk som ger politikerna makten, men den här gången är det de ”liberala” som fuskar sig till makten.

En stor förklaring till att mer liberala krafter kommer till makten ligger i hur befolkningen förändras. Städerna växer fram under denna period, i städerna bor folk som arbetar med industri, de vill kunna importera billiga varor och tjäna på att exportera. De slänger sina lystna blickar på Storbritannien och den frihandelspolitik de driver. De ser också att det i Europa pågår en industriell revolution, detta vill även stadsborna i Latinamerika vara delaktiga i.

USA drabbas av inbördeskrig 1860 – 1865, detta gör att en helt ny marknad öppnas för Latinamerika när USA inte längre kan exportera till Europa.

Socker, kaffe, gödsel (guano och salpeter), koppar, tenn, vete och boskap är de största exportprodukterna.

Transportrevolutionen är också en ytterst viktig förklaring till varför Latinamerika kan uppleva ett ekonomiskt och därmed politiskt uppsving. Ångfartygen innebär att transporten går 3 gånger så fort (ca 1860 tar det en månad att segla från New York till Plymouth i England, 1870 tar det tolv dagar med ångbåt). Med telegraf kan man skicka meddelanden mellan kontinenterna på ett par timmar.

Neokolonialism 1880 – 1930.

Den ekonomiska framgång som präglade perioden innan går Latinamerika ur händerna. Främst brittiska men även amerikanska företag får en starkare och alltmer dominerande ställning. USA har sedan Monroedoktrinen 1823 försökt styra över Latinamerika och i samband med sekelskiftet så har de också med militär ingripit i ett antal länder med militär för att upprätthålla sitt inflytande. Även britterna stöder de regeringar som gagnar deras ekonomiska mål.

Socialt så är fortfarande kontinenten väldigt ojämlik, det som skiljer Latinamerika nu från år 1800 är att i städerna har en medelklass och en arbetarklass vuxit fram. I dessa grupper är det inte populärt att andra europeiska länder lägger sig i deras affärer.

Ekonomiskt går det dock fortfarande väldigt bra för Latinamerika, och väldigt många européer emigrerar hit, därbland många svenskar men främst italienare. Evert Taube befinner sig i Argentina under 20-talet och skriver sina mest älskade (eller hatade) låtar då. Argentina seglar upp som ett av världens rikaste länder, men även de andra länderna gör väldigt stora vinster på sin exportprodukter.

Utbrottet av första världskriget drabbar Latinamerika ekonomiskt, de blir av med sina största handelspartners i Europa som går över i krigsproduktion och inte längre har råd att importera varor från Latinamerika.

USA blir en allt viktigare handelspartner under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

När depressionen slår till över världen 1929 så drabbas Latinamerika mycket hårt. Det blir dödsstöten för den framgångsrika exportsagan och leder till nästa period.

Problemet är att de ”liberala regeringar” som kommit till makten blir allt mer korrupta och lättköpta av amerikanska företag med intresse av att få tillgång till råvaror men inte att bygga upp några funktionella samhällen.

Nationalism 1910 - 1945

När medelklassen ska hitta problemen med sina länders ekonomier så sträcker de blicken norr ut. USA och neokolonialismen är den stora boven enligt dem. Reaktionen blir att man vänder sig mot ledare som säger att de tänker göra något åt just detta.

Industrialiseringen är det i särklass viktigaste målet för medelklassen, det är via den som de ser sin möjlighet att sträva framåt mot rikedom och framgång. Alltså kommer de politiker som kan förslå bäst sätt för att förbättra industrin att få stort gehör. Kan ledarna sen dessutom erbjuda välfärdsförbättringar, kortare arbetstid, semester, sjukvård etc, ja då är de rätt i majonäsen.

När depressionen slår sina klor i Latinamerika så försvinner också folkets stöd för de ”liberala” regeringarna, nya ledare som säger att Argentina måste ta vara på Argentinas intressen får gehör istället. Ledare som kan utlova en ekonomisk fortsatt framgång och en satsning på folket i städerna kan räkna med starkt stöd från folket.

Den ekonomiska politiken på kontinenten ändras efterhand som det går sämre för export industrin. Om det inte går att satsa på den internationella marknaden, var ska man då satsa? Den inhemska marknaden så klart, Latinamerika kommer att utveckla sin egen typ av industrialisering, import-substituerande- industrurialisering, ISI. Det innebär att länderna kommer att försöka tillverka alla de varor som de kan tänkas behöva själva och låta detta vara motorn industrialiseringen. Detta kommer att leda till stora problem som vi ska titta närmre på framöver när vi tittar på Argentina.

Nationalsitiska ledare framburna av arbetarklassen och medelklassen kommer att poppa upp som små svampar i latinamerikanska myllan.

Revolution 1945 -1960

Andra Världskriget innebär ytterliggare en stor ekonomisk smäll för Latinamerika, industrialiseringen kom av sig och de nationalistiska ledarna kommer i problem.

Istället så lockas medelklassen med fagra löften om radikalare åtgärder. Rent populistiska ledare blir mer attraktiva. De som kan lova fortsatt välfärd och ekonomisk framgång.

Alltså sker en radikalisering av ledarna i Latinamerika. Denna period måste ses som en förlängning av den förra, samhällena har förändrats så att det är i städerna och bland medelklass och arbetarklass som det politiska stödet finns, jordägare finns självklart fortfarande och spelar en viktig roll men de är inte längre i en situation där de har makten politiskt längre.

Det råder även en gammal fiendskap mellan städernas och landsbygdens befolkning. På landsbygden vill man odla sina grödor och håva in export vinster ostört, i städerna vill man satsa på industrialisering och utbyggnad av välfärdsstäder. I städerna kommer krav på att ta ekonomisk makt från de jordägande och använda dessa pengar för att fortsätta bygga industrialiseringen. När vi kommer till Argentina kommer vi att kunna se på Peron och hur han gör åt detta.

Under perioden så utvecklas även kalla kriget. Detta är oerhört viktigt för att kunna förstå den latinamerikanska utvecklingen.

1959 så tar Castro makten i Kuba. Konsekvenserna blir oerhörda för hela Latinamerika, USA blir som en konsekvens helt inriktat på att hindra kommunismens framsteg på kontinenten.

Militärdiktatur och totalt mörker 1960 – 1990.

Under perioden 1945 – 1990 så upplever samtliga länder på kontinenten förutom Mexico minst en militärkupp. I Mexicos fall så skakas landet av inbördesstrider etc. Men smaka lite på den siffran! SAMTLIGA länder, inte ens Afrika kan visa samma siffror…

Vad är då anledningen till detta?

  • Castro och Kuba. Den i särklass viktigaste förklaringen till antalet militärdiktaturer står att finna här. Castro lyckades efter Kuba-krisen visa att ett litet land kunde stå emot jätten USA. Han blev hjälte i de socialistiska lägren och de valde, så klart, att försöka efterlikna hans metoder. Castro hade tagit makten genom guerilla-krigföring och tillsammans med Che Guevara visat att vägen till revolution inte låg i demokratiskt arbete etc. Nej, väpnad revolution var tidens melodi. Detta innebar en radikalisering av hela det marxistiska lägret i Latinamerika. Var man marxist och ville genomföra revolution så tog man till vapen och startade en gerillarörelse.
  • USA-utbildad och USA-lojal militär. USA var livrädda för att Latinamerika skulle bli ett fäste för kommunism, med all rätt. Militären i Latinamerika var oftast utbildad av USA och lojal emot just USA. Om marxisterna tog till vapen så såg de ingen annan väg än att göra det samma. Nu låter det som om militären tog makten i självförsvar, men så väl var det tyvärr inte. De flesta i regeringsställning runt om i Latinamerika var livrädda för marxismen, och sökte därför stöd hos militären. Militären kom i maktställning och drev en många fall bestialisk kamp mot verkliga eller påhittade marxistiska fiender.
  • Amerikanska ekonomiska intressen. United Fruit med flera företag hade starka ekonomiska intressen här. Ledare som ville förstatliga amerikanska företag blev stämplade som kommunister, USAs regeringen kunde gå in och stödja en motkandidat som hade militären på sin sida och iscensätta en liten militärkupp.
  • Misslyckad ekonomi och försämrad levnadsstandard. Med takt att ekonomin försämrades så blev folk mer benägna att lyssna på marxistiska lösningar. Kuba lyckades även visa upp en välfärdsframväxt under 60-talet som lockade fler över i det marxistiska lägret. På andra sidan stod folk som inte hade fått ut något ur demokrati de senaste åren och därför inte heller gjorde aktivt motstånd när militären tog makten i länderna.