Kubas historia

I centrum för händelserna står Castros kommunistiska revolution 1959. I videon nedan såg vi de första 20 minuterna.

Texten nedan är vad jag utgick ifrån i min genomgång.

Författare är min kollega Håkan Danielsson.

Kubanska revolutionen

Kuba var ett av de länder som fick ett sent oberoende. Inte förrän 1898 blev Kuba självständigt från Spanien, efter ett krig mellan Spanien och USA.

Kuba blev efter självständigheten politiskt beroende av USA. Den amerikanska marinkåren var ett vanligt inslag i kubansk politik. Man hade också ett ekonomiskt beroende av USA. Man behövde den amerikanska turismen, behövde sälja sitt socker och de många amerikanska investeringarna.

Kuba innan revolutionen hade både saker som kan betraktas som positiva och de som kan betraktas som negativa.

Till de positiva hör att landet var förhållandevis rikt. Det var 1960 det fjärde rikaste landet i Latinamerika. Analfabetismen var relativt låg. Kuba hade en med latinamerikanska mått mätt stor medelklass. Fidel Castro är ett exempel på en sådan medelklassperson.

Å andra sidan var korruptionen mycket stor. Klyftorna i landet var stora. Rikedomen kom långt ifrån alla till del. I städerna fanns utbredda slumområden och lantarbetarklassen var både talrik och fattig. Prostitutionen var enormt hög. Redan på flygplatsen blev amerikanska turister översvämmade av erbjudanden från prostituerade.

Revolutionsförloppet började med en attack som misslyckas, revolutionärerna, däribland Castro själv, tvingas till landsflykt i Mexiko (där argentinaren och läkarstudenten Che Guevara ansluter). I det ursprungliga revolutionsprogrammet fanns ingen kommunistisk stat. I det program man ville genomföra var de flesta krav sådana som sannolikt skulle gillats av samtliga svenska riksdagspartier, även om det revolutionära utförandet knappast skulle fått något större stöd.

När Castro med flera återvänder till Kuba var tanken att man skulle starta en resning bland ungdomarna i städerna. De flesta av de återvändande revolutionärerna infångades eller dödades och endast 12 personer återstod. Man fick byta strategi. Man försökte nu bygga på landsbygdsbefolkningen. Här blev revolutionärerna folkligt accepterade, eller tolererade om man så vill.

Antalet revolutionärer översteg aldrig vid något tillfälle mer än 500 man. Det går att hävda att regimen på Kuba, ledd av Battista, snarare föll än att Castros revolutionärer kämpade sig till segern.

De reformer som Castro utlovade efter att man lyckats ta makten var inte särskilt drastiska. Man skulle påbörja en alfabetiseringskampanj, lönerna skulle höjas och ett hyresstopp skulle införas. Man utlovade också en jordreform där de stora plantagerna skulle delas ut bland lantarbetarna.

På det politiska planet lovade Castro att återinföra demokratin. Substansen i detta löfte kan diskuteras. Relativt snabbt efter revolutionen började man med massavrättningar. Dessa riktade sig dock inledningsvis mot den gamla regimens män och det är möjligt att avrättningarna skulle upphört.

Den fråga som skulle leda till en snabbt stigande upptrappning av det amerikanska motståndet mot revolutionen var nationaliseringar av delar av industrin. Det ledde till en konfliktspiral med USA (delar av den nationaliserade industrin var ägd av amerikaner).

USA börjar vägra sälja olja. Kuba får då köpa olja från Sovjetunionen till ett billigt pris. USA inför importstopp för socker. Castro svarar med att nationalisera sockerindustrin. I USA inför president Kennedy importstopp för ännu fler kubanska varor. Kuba svarar med att nationalisera även bankerna. I detta skede har mer eller mindre full fiendskap brutit ut mellan Kuba och USA.

USA försöker åtskilliga gånger mörda Fidel, och flera av mordförsöken är sådana att de skulle platsa i vilken agentfilm som helst; giftspindlar i frukten, förklädda prostituerade osv.

De amerikanska försöken att störta Castro kulminerar med invasionen i Grisbukten 1961, där exilkubaner gör ett misslyckat invasionsförsök.

Samtidigt glider Kuba alltmer över åt vänster. Den planerade jordreformen blir istället ett förstatligande av all jordbruksmark. Från lantarbetare åt en godsägare till lantarbetare åt staten om man vill vara elak. Castro förklarar också att den kubanska revolutionen är en socialistisk revolution.

Efter kubakrisen 1962 har förhållandet mellan USA och Kuba varit mycket kyligt men någon direkt inblandning i de båda ländernas förhållanden förekommer inte.

Under 1960-talet präglades den kubanska politiken i huvudsak av en morailsk kamp. Den kubanska ledningen vädjar till folkets moral och vilja att förbättra förhållanden. Det leder till en viss folklig mobilisering för revolutionen, men ekonomin blir allt sämre och några påtagliga materiella belöningar för sitt slit får inte folket.

Successivt gick sedan Kuba en väg allt närmare Sovjet. Man exporterar socker till Sovjet mot industrivaror från östblocket.

Toleransen för avvikande åsikter blir allt mindre och det folkliga stödet blir allt mindre.

På det sociala planet har Kuba haft stora framgångar. Analfabetismen är mycket låg, barnadödligheten har sjunkit kraftigt och utbildningsnivån är relativt hög. Även på flera andra liknade sociala indikatorer ligger Kuba väl till.

Politiskt sett har man haft mycket mindre framgång. Väldigt många människor har flytt från Kuba framförallt till Florida. I Florida, och på några ställen i Centralamerika, finns stora Castrofientliga exilgrupper. Ett exempel på viljan att lämna landet kan demonstreras av att när den peruanska ambassaden under ett par timmar utav misstag lämnades utan bevakning så flydde mer än 10.000 människor dit och sökte politisk asyl.

Kuba liknar idag andra kommunistregimer. Det är en totalitär repressiv stat. Kuba har dock aldrig gått så långt som t.ex Nordkorea eller Bulgarien, och har möjligen behållit en viss folklig uppbackning . Informationsflödet till medborgarna är starkt begränsat, repressionen mot oliktänkande (vari inkluderas också andra grupper som regimen uppfattar som misshagliga t.ex homosexuella) är kraftig.